My Bookshelf

Home / Life Story Prose / My Bookshelf

My Bookshelf.

This is my English translation of a school essay written in Swedish by my aunt when she was 13. She is now 88.  The original Swedish version is below the English translation.

(Detta är min engelska översättning av en upsats skriven på svenska av min faster när hon var 13. Hon är nu 88. Den ursprungliga svenska versionen är under den engelska översättningen.)

Ingalill Törnkvist, 1941
Life Story and Video Biography

The rocking chair in which I sit, creaks every time I move. It’s old like myself, and therefore it’s not surprising that its worn runners complain at the sudden movements. “Creak, creak” it says and ticktock says the clock. These are the only sounds I hear in the solitude and serenity. I am left to myself for a while, as all the others here at home have gone out for a walk. It is so pleasant for an old woman like me, to be all alone now and then with her thoughts. It’s true, I have lived a long life and I can see signs of that all around me. For example, my bookshelf, with all its worn, old books which I have systematically organized…. These books have given me many pleasant moments, and when I see them like this, beautifully illuminated by the setting sun, I think back to past years.

I lean back and rest against my dear, crabby rocking-chair’s backrest. Between the window curtains spills a thin ray of sunshine of illumination, in which specks of dust dance. It runs through the room to the bookshelf, where it abruptly stops at some small, colorful book spines. These belong to fairy tales from my childhood. Fairy tales, the contents of which excited my imagination so much so that I often, in the evening twilight, felt I saw both the witch and Santa Claus. I can clearly hear my mother’s voice when she read these stories to us children. She portrayed the awful giant and the nasty troll so naturally that we felt like we were in the middle of the forest. That was many years ago, and the old books evoke many memories. I close my eyes and see myself as a seven-year-old girl with braids and ankle-length dresses.

When I look up again the fairytale books now stand in the shade as the small beam has moved and now spreads its light on a number of other books. I come to another time in my life and my childhood is over. I’m in my teens with many youthful romantic dreams. These years are represented by books whose content always have a happy ending. This section is all about girls on adventures, and then I see books with the occasional love story and remember that it is with much zeal I read these books. I wanted, as soon as possible, to get to the end to see the pair get together at last. I have to smile at the memory. The sunlight also falls on one or another textbook which I still have left. When I finished school, the idea of placing textbooks on the shelf was not so great. Most of them have their place in the attic. It is only now, in the older days, you come to the realization that these books are also valuable.

My eyes fall on some frayed books I know so well.  The once beautiful adornment now have oh so ragged spines. “Poems” it says on them with gold lettering. It was in my twenties that all my free time was occupied by poetry. I read and recited, and forgot everything that surrounded me, and made poems my world.

After a while, the sunbeam has reached the novels.  These books show that I had become an adult woman, when I with great interest read novels and biographies of all kinds. The sunbeam even allows a small portion of all my acquired travel books to become illuminated. These testify to my own and others’ travels in foreign lands, since stories about unknown parts of the world kept my passion for many years.

The collection on my bookshelf is nearing its end. On the bottom shelf is the family Bible, and next to it a small hymn book. These two volumes have always been my great joy and consolation, but mostly now in my old age.  I can no longer see the little sunbeam. My book collection has reached its end and so has my life. I am old and have reached my second childhood – I can start reading the fairy tales again.

Min Bokhylla.

Ingalill Törnkvist, 1941

Gungstolen i vilken jag sitter, knarrar varje gång jag för mig. Den är gammal liksom jag själv, och därför är det icke så underligt att dess utslitna medar opponerar sig vid för hastiga rörelser. Knarr, knarr säger den och tick, tack säger klockan. Det är de enda ljud som höres i den ensamhet och stillhet som om-ger mig. Jag är lämnad åt mig själv en stund, eftersom alla de andra härhemma har gått ut promenad. Det är så välgörande skönt för en gammal gumma som jag, att få vara alldeles ensam ibland med sina tankar. Ja, ja, min-sann, jag har ett långt liv bakom mig, därom vittnar mycket. Till exempel min bokhylla, med alla dess utnöt-ta, gamla böcker vilka jag har systematiskt ordnade…. Dessa böcker har givit mig många trevliga stunder, och när jag ser dem så här vackert belysta av den nedgående solen kommer jag att tänka tillbaka på gångna år.

Jag lutar mig bakåt och vilar mot min kära, knarriga gungtols ryggstöd. Mellan fönstergardinerna banar sig en tunn och skir solstråle fram, i vars sken dammkorn dansa omkring.Den löper fram över rummet till bokhyllan, där den plötsligt stannar vid några små färgglada bokryggar. Dessa tillhör sagoböckerna från min barndom. Sagoböckerna, vars innehåll uppjagade min fantasi, så att jag ofta i kvällens skymning tyckte mig se både skogsrået och tomtefar. Jag kan tydligt höra mors stämma då, hon läste dessa sagor för oss barn. Hon spelade den hemske jätten och de styga trollen så naturligt att vi tyckte oss vara mitt i storskogen. Det var för många år sedan det, och de gamla böckerna väcker många minnen till liv. Jag sluter ögonen och ser mig som en sjuårsflidka med flätor och fotsida klädningar.

Då jag åter tittar upp har den lilla strålen flyttat sig och sprider sitt ljus på en rad andra böcker, under det sagoböckerna nu står i skuggan. Ja visst, nu kommer jag till en ny tid i mitt liv och barndomsåren är förbi. Jag är i tonåren med dess ung-flicksromantiska drömmar. Dessa år representeras av böcker, vars innehåll alltid slutar lyckligt. De för banden i denna avdelning handlar om flickor på äventyr men därefter tar böcker med en och annan kärlekshistoria vid, Det är böcker som lästes med mycken iver. Ml ville snarast möjligt komma till slutet, för att se de tu fick varandra. Jag måste småle vid tanken på detta intresse. Solljuset faller också på en och annan skolbok, som jag ännu har kvar. Då man slutat skolan är intresset att placera läroböckerna i hyllan i all mänhet inte så stort, då är deras plats i en låga på vinden. Det är först på äldre dagar man kommer till insikt om att även dessa böcker är värdefulla.

Mina blickar faller på några nötta band Jag känner så väl igen den en gång så vackert dekorer men nu ack så slutna ryggarna. “Dikter” står det med guldbokstäver tryckt på dem. Det var i tjugoårsålder som all min fritid upptogs av poesi. Jag läste och deklamerade och glämde allt som omgav mig och gjorde diktens värld till min.

Efter någon stund har romanerna fått en del av solljuset. Se där, böckerna visar att jag blivit vuxen kvinna, då jag med stort intresse läste romaner och levnadsbeskrivningar av alla slag. Solstrålen låter även en liten del av alla mina anskaffade reseskildringar bli belyst. Dessa vittnar om att egna såväl som andras resor i främmande land, och berättelser om okända världsdelar haft mitt brinnande intresse under många år.

Min boksamling närmar sig sitt slut. På nedersta hyllan står en familjebibel och bredvid den en liten psalmbok. Dessa båda volymer har alltid varit mig en stor glädje och tröst, men mest använda ha de nog blivit nu i min ålders dagar. Den lilla solstrålen syns nu inte längre. Mitt bokförråd år slut och så även mitt liv. Jag är gammal och har hunnit till min andra barndom.- Jag kan börja läsa sagoböckerna på nytt.