What I Believe In.
This is my English translation of a short story written in Swedish by my aunt when she was 30. She is now 88. The original Swedish version is below the English translation.(Detta är min engelska översättning av en novell skriven på svenska av min faster när hon var 30. Hon är nu 88. Den ursprungliga svenska versionen är under den engelska översättningen.)
Ingalill Törnkvist, 1958
Life Story Pictures
It is said that a person must have faith to live. A faith that gives her the power and strength to sustain this life, this gift, which she has responsibility for.
In the past, religion helped mankind to support this faith, but today industrialism and modernity threatens that concept, and leads to a denial of God. Technology enters all areas of our lives and threatens beliefs, and human faith in eternal life has begun to falter.
As a child, my nightly prayers were my first contact with God. I remember, how after days of play and activities, I found comfort and pleasure in exchanging thoughts with the good God. It brought me a childish, happy, intimacy with Him, as I confided everything that had happened that day. And of course, trusting in His complete understanding and acceptance of me, I often cried as I complained about my parent’s unfairness. At age seven I began school and took great interest in the classes on religion. It felt nice and comforting to have God the Almighty as a friend.
Years passed. Interests and contemplations took on new forms and colors as I developed. I drifted further and further from my prayers and my religious studies, and at sixteen my soul was pained and wounded with uncertainty and diminished faith. I wanted so desperately to retain my childish faith, but my focus was directed towards everything that was happening in the world, and intellectually my reflections did not give me comfort, and certainly no further understanding. I wandered for a couple of years in religious confusion and tried to find answers to all my questions.
Sickness and other challenges entered my life, and I hoped that through these difficulties I would find a solution to the problem. In spite of the long, nerve-racking years of illness that never seemed to end, I often felt an enormous happiness that it was through this process, that I was being tested by God, in order to finally be awarded the faith in life which I deserved. My health returned, but the same doubts remained in my soul. Still, I had learned a lot through my own suffering, and experiencing the fate of my sick friends. I found that patience and calmness, and to some extent, a certain kind of resignation, is sometimes of value. But my faith in God was, and still is, floundering. I know now, that faith cannot be acquired, it is something one has to develop over time. In the meantime, I am no longer the miserable, faith-searching person I was, continuously suffering from doubts. My belief in God will perhaps again find its way back to me.
In the meantime, I place my faith in the goodness of humankind and in the power that the beauty of nature brings. This riveting energy of life…. Is it not Divine?
Vad jag tror på.
Ingalill Törnkvist, 1958
Det är sagt att människan måste ha en tro för att kunna leva vidare. En tro, som ger henne kraft och möjlighet att orka med det liv, den gåva, som blivit henne beskärd att förvalta.
Religionen är av stor betydelse för mänskligheten, all industrialism och mekanisering, och i dess följe en utbredd gudsförnekelse till trots. Tekniken i vår tid tränger allt djupare in i den mänskliga tillvaron och gör intrång på alla områden. Det innebär en fara, när den mänskliga livstron av den anledningen börjar vackla.
Mina aftonböner under barnaåren utgjorde min första kontakt med Gud. Jag minns, hur jag efter dagens lek och stoj fann behag och ett visst rogivande nöje i att utbyta tankar med den gode Guden. Det innebar en för mitt barnasinne lycklig intimitet med Honom, att med knäppta händer anförtro Honom dagens händelser. Och visst var det med en känsla av självklar förståelse från Hans sida, som jag ofta snyftande beklagade mig över föräldrarnas orättvisa. Min uppfostran blev så överlämnad i skolans vård, och sjuåringen tillägnade sig med stort intresse den religiösa undervisningen. Det kändes skönt och tryggt att ha den allsmäktige och gode Guden till sin vän.
Åren gick. Intressena och tankarna ändrade form och färg i takt med min utveckling. Jag gled allt längre och längre bort från min aftonbön och mina stunder med Honom. Jag konfirmerades, och min sextonåriga själ pinades och våndades av de tvivel och tankar, som uppstått i mitt sinne. Jag ville så gärna ha kvar min barnatro, men jag hade uppmärksamheten riktad på allt som hände och tilldrog sig i världen, och förnuftet opponerade sig, och mina reflexioner gav mig inget lugn och ingen godtagbar förklaring. Jag vandrade några år i religiös osäkerhet, och försökte att finna svar på något av mina otaliga varför. Sjukdom och andra motgångar ingrep i mitt liv, och jag hoppades att genom detta äntligen komma till en lösning på problemet.
Trots de långa, hervslitande sjukdomsåren, som aldrig tycktes tillända, hade jag ofta en oändlig lyckokänsla av att genom dem vara prövad av Gud, för att äntligen få mig min livstro tilldelad. Jag återvann hälsan, men med samma tvivel alltjämt rådande i min själ. Dock hade jag, trots allt, lärt mig mycket gonom mitt lidande och genom att ta del av mina sjuka kamraters öden. Dessutom lärde jag mig tålamod och lugn, och att en viss grad av resignation ofta är av godo. Men min tro på Gud var och är alltjämt vacklande. Jag vet nu, att sin tro kan man inte få, den skall man leva sig fram till. Jag är emellertid inte längre samma olyckligt, religiöst kämpande människa som tidigare, och jag lider inte av mina tvivel. Min tro på Gud kanske så småningom infinner sig.
Till dess sätter jag min tro till det goda hos människan och till den makt som beskönar naturen. Den sjudande mäktiga livskraften Är inte den gudomlig?
